140216

Såhär i efterhand ser jag det tydligt. Det där ruset av övermod som omgav de senaste orden. Ruset till följd av en första bra dag sedan tårarna en vecka tidigare. En dag då klumpen i magen plötsligt kändes mindre, och det svåra lite mindre svårt.

Den första bra dagen blev till en bra kväll. På tryggt avstånd tonårsdansade jag till Håkan. Sjöng med, tillräckligt högt för att tappa rösten. Lekte kull med en främling på ett dunkelt dansgolv och mådde bra. På det där lätta sättet.

Det var en bra dag, som blev till en bra kväll. Och sedan slog klockan tre och plötsligt stod jag där, ansikte mot ansikte med det svåra igen. Det jag saknat och samtidigt försökt vänja bort. Det som ville prata, fastän få vettiga saker sägs just den tiden på dygnet.

Jag skulle kunnat vara rationell. Låtit det som var en bra dag som blev till en bra kväll bara stanna där. Men det blev inte så. I ett rus av övermod gav jag vika. Det blev natt. Och allt det vi sa innan det hann bli morgon fick mig att tro att kanske, kanske borde vi försöka. Kanske borde vi sluta behöva varandra och bara vara med varandra. Kanske hade det fungerat, och blivit till någonting fint. Kanske inte, men kanske hade vi då kunnat sluta undra, slutat falla tillbaka.

Jag har alltid sagt att cynisk är det sista jag vill bli. Att det där med att klamra vid hoppet likt ett blåögt barn har något fint i sig. Men fan så mycket lättare det hade varit att ge upp lite tidigare. Innan avståndet till marken hunnit bli för stort. Innan nerslaget lämnar en med blåmärken som aldrig slutar ömma.

Jag bestämde mig för att våga. Det svåra bestämde sig för att vara svårt. Och om det någonsin ska bli lätt igen måste vi därefter genomgå någon slags avvänjning från varandra. Bli våra egna, sådär som vanliga människor är.

Sådär i några meningar låter det hemskt logiskt. Men i verkligheten betyder det att plötsligt vara utan en av sina närmsta. Det betyder att ungefär hälften av alla internskämt saknar någon som skrattar åt dem, och lika många onödiga sms saknar mottagare. I verkligheten blir det hemskt ensamt. I verkligheten gör det så jävla ont.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag blev till ett enda stort skavsår. Fredag kändes annorlunda. I sällskap av de som gör mig hel glömde jag bort det onda för ett tag. Igår hann jag inte tänka på det alls. Idag bestämde jag mig för att börja bli min egen igen. Istället för att dra täcket över huvudet och låta mig fångas av en söndag gick jag ut. Träffade någon jag för några timmar sedan inte kände.

Och plötsligt vann jag två rundor biljard och hörde mig själv skratta.

140207

Älskade Lisa Düppe. Du är förmodligen den enda som är kvar på den här platsen.

Jag blir varm i hjärtat när du fortfarande har lite hopp till övers för mig. Och jag ska göra mitt bästa för att återgälda dig. Ett tappert försök att återge några av de dagar som gått.

Den höst och vinter som nu håller på att falla i glömska tog mig med storm. Hela mig och mitt gamla jag känns det som, såhär i efterhand. Från en dag till en annan såg vardagen plötsligt annorlunda ut. Och fastän vardagen sällan består av de allra största stunderna börjar jag förstå att det är just den som formar en.

September är suddigt. En frontalkrock av nya människor och överrumplande känslor. Rus och ras tycktes gå hand i hand och för det mesta hade jag inte en aning om vad det var jag sysslade med. 

Oktober kom. Det nya började klarna och sakta bli till en rutin. Om än med känslan av att ständigt befinna sig i en berg-och-dal-bana. Men jag började lära mig hantera känslan av de brantaste backarna. Och på vägen hitta människor som höll mig hårt i handen. Bland det som från början var tjugoåtta främmande ansikten hittade jag verkliga människor. Av samma skrot och korn som jag. 

November kom. Bland de verkliga människorna blev somliga större än andra. En av dem hittade in under min hud. En annan torkade mina tårar. En tredje fick mig att skratta åt det som blev så svårt.

December kom. Någonting svårt blev svårare. Och samtidigt väldigt vackert. Sådär som vissa saker är. 

Det blev januari också. Fastän året var nytt kändes det likadant inuti. Och precis som förut blundade jag envist. Tills den där käftsmällen kom. Den som varken illusioner eller lögner rår på, hur enastående de än må vara. Plötsligt förstod jag klumpen i magen, och tyngden över axlarna. Och det som var svårt och vackert, blev bara svårt. Sådär som vissa saker blir.

Jag började slipa ett bord. I hopp om att hitta de ord jag behövde för att förklara. I hopp om att kanske bli min egen igen. För jag gör ju så när det skaver. I väntan på orden hittar jag en tillflyktsort. Ett gömställe.

Så jag slipade ett bord. I nästan tre veckor. Slipade bort fingertoppar och somnade i en säng täckt av ett tunt lager trädamm. Jag slipade ett bord i hopp om att det skulle kännas bättre efteråt. Men tre veckor senare var allting precis likadant. Orden fanns där. Att säga det högt var desto svårare.

Så jag förblev tyst. Tills allting exploderade.

Den sista natten i januari låg jag hand i hand med en spegelbild till människa som blivit till en av de viktigaste den här staden rymmer. Hand i hand med ögonen fyllda av tårar. Med kroppen tom på ord.

Februari kom därefter. De första dagarna spenderade jag med någon slags träningsvärk i hjärtat. Men någonstans i tomheten dansade en lågmäld lättnad. En skör känsla av styrka. Fastän cirka sjuttiofem procent av alla intern-sms nu saknar mottagare är det okej. Det måste liksom få vara så ett tag. Tills jag är min egen igen. Tills jag skickar dem till en vän, som bara är just det.

Februari kom och blev till idag.

Idag är en bra dag. En sådan där dag då man lyssnar på Håkan och tänker att det snart kommer bli vår. Då regnet utanför trummar i takt med ett tonårslätt hjärta. 

Idag är en bra dag, och jag önskar att du var här och delade den.

Notering

Sextiofyra dagar. Så lång tid har gått sedan jag senast lämnade ord på den här platsen. Den som under en tid fungerat som en ensidig brevväxling till de mina nära som i vardagen är alldeles för långt bort. Åtminstone har det alltid varit det huvudsakliga syftet. Eftersom jag är lite för dålig på att ringa, höra av mig, uppvisa regelbundna livstecken.

Och så är det terapibiten. Att regelbundet rensa kroppen på känslor och överföra dem till ett papper, eller en skärm. Om det är något jag lärt mig är det att min känslokapacitet är begränsad. Det ryms bara så mycket på en och samma gång. När den kvoten sedan är full blir det trångt. Skaver lite. Blir suddigt och svårtytt. Då måste det ut, för att lämna plats åt nytt. Eller för att skapa lite andrum åtminstone.

Att cirkus nittionio procent av den här platsen är känslobetonad har också sin förklaring. Det handlar om det där löftet jag gav till mig själv för snart fyra år sedan, och fortfarande krampaktigt håller fast vid. Att bära känslorna utanpå. Att rakryggad stå för dem alla. Eller åtminstone ärligt försöka. Gör det ont vill jag vara modig nog att kunna säga det, skaver det kanske det borde pratas om, och då lyckan härjar tror jag den blir bättre av att delas. Vi pratar för lite om känslor i det här landet, såvitt det inte är bakom stängda dörrar. Vi håller tillbaka tårar, kväver skratt och förminskar smärta. Jag vill inte vara med i det där.

Så jag skriver.

Eller skrev, kanske är mer rättvisande nu. Sextiofyra dagar. Inte av total tystnad. Anteckningarna i min telefon har blivit till en stor tova av små, korta tankar. Likaså har känslor klottrats i sin korthet i olika skrivböcker. Men det har inte blivit till texter som förut. Bara små, sporadiska känslofragment för att undvika skavsår inombords.

Jag vet inte egentligen. Visst har det här med tid varit lite problematiskt de senaste månaderna. Och ursäkten om att den inte räcker har jag gömt mig bakom mer än en gång. Men innerst inne vet jag om att det egentligen bara är ljug. Innerst inne vet jag att om att det handlar om att våga känna efter. Att våga skriva ut allting på papper, och svart på vitt se allting med lite klarhet.

Det händer mycket nu. I allt det där nya som kom med skolan och människorna som ryms däri. En helt ny vardag, som tycks sluka stora delar av det som var livet innan den nittonde augusti. Det låter kanske negativt, men det är inte menat så. Jag älskar det nya. Men omställningen kvarstår och jag inser att det kommer ta ett tag innan jag helt återfått balansen. Med det kommer den där inre förvirringen som ett faktum, och istället för att stanna upp och känna efter har jag bara dundrat på. Och låtit terapiskrivandet vänta.

Resultatet blir en kropp full av känslor och tom på kraft. En lång lista med saker att göra jag envist ignorerat och skjutit på framtiden. Som inkluderar allt från läkartider till dammråttor under soffan. Eller att träna. Eller att ta det där skrämmande samtalet om känslor. Eller att ringa hem lite oftare.

Jag vill orka igen. Sådär som förut.

Jag vill skriva igen. Sådär som förut.

För jag mår ju som bäst då.

130823

Innan vi börjar tala om tiden på skolan vill jag, ditt tjugotvååriga jag, bara påminna dig om sommaren som precis passerat. Vår första sommar i Stockholm. För den var ju så jävla vacker, och kaosartad såklart. Sådär som vi innerst inne vill att en sommar ska vara. Vi åkte till Gagnef för första gången, vi dansade på skogsrave, vi cyklade till soluppgångar och levde kollektivliv på Gotland. Vi gjorde så många saker för första gången. Försök att minnas den där känslan för en liten stund, för den är så himla fin. Och nuförtiden ganska sällsynt.

Vi träffade nya människor också. Vackra människor som fick oss, mig att tänka annorlunda. Som fick oss att växa. Några av dem tilldelades huvudroller, och tusentals tankar därtill. Andra stannade bara för några timmar men lyckades gräva lika djupt för det. Jag hoppas att du minns de där människorna fortfarande, och alla känslor de fick dig att känna.

Jag har lämnat in mina första ord på skolan. Ett brev från nutid till framtid. Ett brev jag inte kommer att återse förrän jag står där på min examensdag två år fram i tiden. Ett brev fyllt av darrande nervositet, förhoppningar och avsked till det som blev min sommar.

För fastän solen fortfarande värmer känns det annorlunda nu. Någonstans bland allt det där nya som dundrat in under veckan som gått tog en årstid slut och ersattes av en ny. Ett nytt kapitel. Ett kapitel jag längtat efter, och behöver mer än någonsin.

Ett kapitel som är och kommer förbli mitt eget fastän det för varje dag som går fylls av nya människor. Skillnaden är att de inte är länkade till någonting, eller någon annan som funnits förut. Tillsammans bildar dem, jag och allt det som ligger framför oss någonting helt nytt.

Den initiala nervositeten har ebbat ut och har ersatts av en slags eggande förväntan. Jag ler mig igenom de långa dagarna och börjar sakta landa i en helt ny vardag. En vardag i vilken jag nu kan investera alla de känslor och drömmar jag den senaste tiden kastat runt så väldigt vårdslöst.

En vardag i vilken jag kan växa.

130813

Jag sparkar av mig skorna och går ut på balkongen. Drar djupa andetag av den mörka kvällsluften. Lyssnar till liven som levs nedanför. Jag hinner sitta där ett tag, innan blicken faller ner på mina fötter. En av strumporna är utochin.

För några månader sedan hade det inte orsakat någonting inombords, och jag hade förmodligen inte ägnat det en tanke. Jag har aldrig fäst någon vidare vikt vid huruvida mina strumpor sitter som de ska eller inte.

Men nu fastnar blicken där för ett tag och jag ler för mig själv innan jag låter den vandra vidare. För jag kan inte låta bli att tycka att det är vackert, det där som samtidigt skrämmer mig mer än någonting annat.

Att jag är en sammansättning av motsatspar har jag sedan länge tillbaka accepterat. Att jag vill ha svar på allt och samtidigt älskar det som är ologiskt. Att jag jagar äventyr och samtidigt mår som allra bäst i lugnet. Att jag räds för att lära känna och samtidigt fascineras och stundtals förlorar mig i de människor jag släpper in.

Det sistnämnda är kanske det som fått mest spelrum sedan jag flyttade för vad som snart blivit ett år sedan. Till en ny stad. Till nya människor att vara livrädd för. Till nya människor att med tiden släppa in, våga lära känna och fascineras av.

Oftast tar det tid. Tid för att våga. Tid för att riskkalkylera om det är värt det.

För varje verklig relation har för mig samma insats. Någonstans bland alla de frågor som ställs, svar som ges, drömmar som utbyts och rädslor som erkänns lämnar jag en bit av mig. En bit som plötsligt någon annan därefter förfogar över och kan göra med som denne nu önskar. En bit som plötsligt står utanför mina egna försvarsmurar och gör mig sårbar. Tillit, kan vi kalla den för.

Somliga av de bitar jag lämnat kastades bort, trasades sönder och blev till små ärr inombords. Men de flesta har ersatts av ömsesidig tillit. Av respekt och värme. Några blev till kärlekar och rusande hjärtslag, andra till vackra vänskaper.

Gemensamt för dem alla är att de gjort skillnad. I mig.

För alla de jag vågat lämna med en bit av mig har lärt mig någonting, fått mig att växa och se lite större. Till och med dem som valde att kasta bort och trasa sönder. Till och med dem, vars bitar jag valde att ta tillbaka.

Och för det är jag dem evigt tacksam. För det ler jag när jag ser ner på min utochinvända strumpa.

130811

Image

Det regnar över Stockholm. Tunga, kalla droppar slår mot marken nedanför. Ljudet av hemvändande väskor börjar äntligen ebba ut och kvar återstår bara tonerna av det regn som tycks tala om slutet på sommaren.

Det sista stora äventyret är över. En helg jag både vill glömma och minnas. En helg jag önskar varit annorlunda på så många sätt. En helg som gjorde ont, och samtidigt gjorde mig starkare än jag varit på länge. En helg som till slut fick mig att känna mig klar med sommaren.

Jag har skrattat och gråtit till tonerna av Håkan, dansat till The Knife, och känt hela hjärtat vibrera till James Blake. Och fullkomligt drunknat i den kärlek som för några nätter slog rot på Eklandagatan.

Där i de välbekanta famnarna jag ständigt saknar har jag känt mig så hel en människa någonsin kan bli. Där i de välbekanta skratten, i den skorrande skånskan är jag trygg, och lycklig. Där i den familj jag själv valt kan inte det onda nå mig. Där ser jag klart.

Och där lämnade jag det sista som återstod av mina stämband, med nio tysta jag älskar dig, i den trygga vetskapen att blotta tanken på er kommer värma mig genom den höst som nu kommer ta vid.

Med nio tysta kärleksförklaringar och tunga, kalla regndroppar är det dags att byta årstid. Att börja på någonting nytt.

130725

ImageImageImageImage

Det är den tjugofemte juli och utanför står solen högt på en klarblå himmel. Det ska bli varmt idag säger dem, som så många dagar förut.

Det blev en vacker sommar i år. Varmare än jag kan minnas på en lång, lång tid. Och de gånger då regnet väl fallit har jag välkomnat det som en välbehövd paus från alla de soldrivna känslor som i månader drivit hjärtat fram i en våldsam galopp.

Det blev en vacker sommar i år. Och kanske är det därför jag inte känner någon stress att omfamna den just idag.

Istället ligger jag kvar i sängen, låter kroppen vakna långsamt till ljudet av de liv som levs utanför.

Jag sträcker mig efter kuvertet på nattduksbordet. Och för kanske hundrade gången bläddrar jag igenom de tjugofyra bilder som ryms däri. Från filmen jag trodde gick förlorad under det där sista regnet i Gagnef.

Men den klarade sig. Och i mina händer vilar nu en tredjedel av vad som blivit till en av mitt livs vackraste somrar.

Jag bläddrar igenom ett par nattbad, en midsommar i skärgården, en kväll av vuxenlek, en balkongpicnic, en festival och tusen vackra känslor.

Och fastän det återstår både tid och äventyr vet jag redan nu att jag kommer överleva ännu en höst och en vinter. Redan nu har jag samlat tillräckligt många minnen att värma kroppen med då minusgraderna återigen försöker ta mina dagar i besittning.

Och när hösten väl kommer kommer jag möta den med ett leende. Jag kommer omfamna den, och ta farväl av en sommar jag kommer minnas för en lång tid framöver. En sommar fylld av första gånger, nya människor, långa nätter och stora känslor. Och när vi väl skiljs åt kommer det varken vara i sorg eller ångest, utan i ett tyst samförstånd. I ett löfte om en tjugotredje återförening.

Vad som händer därefter vet jag ingenting om. Om de som tilldelats huvudroller kommer följa mig då mörkret faller kan jag inte svara på. Och såhär den tjugofemte juli, med en tredjedels sommar i mina händer och ett ansikte format till ett leende orkar jag för en gångs skull inte undra.

Det som händer, det händer. Och de som händer, de händer. Det finns inte så mycket en kan göra för att ändra på det mer än att fortsätta framåt.

Och just nu händer den tjugofemte juli, en klarblå himmel, en kravlös ledighet, en bok, en filt och en gräsmatta.